Myrorna, som bygger de kanske mest fulländade samhällena i hela djurvärlden, använder sig av flera olika "kemiska språk". Med hjälp av s k feromoner kan de meddela sig med varandra och t.o.m lämna mycket exakta meddelanden. Av alla insekter är myrorna de som har det mest fullständiga och effektiva feromomkörtelsystemet.

Dessa exokrina körtlar (till skillnad från de hormonproducerande körtlarna, som kallas endokrina) var länge något av en gåta för insektsforskarna, men den gåtan är nu löst. Lösningen har emellertid väckt förklarlig häpnad bland biologerna. Studiet av feromonerna har så småningom gjort det möjligt för oss att förstå de mekanismer som i avgörande grad bestämmer beteendet hos de samhällsbyggande insekterna, såsom myror och termiter.

Till att börja med trodde man att de ämnen som myrorna avsatte på sina vägar bara var ett slags skyltar som visade vägen. Nu vet man emellertid att dessa "vägvisarferomoner" är ytterst rikt varierade och tjänar många olika ändamål. Hos brandmyrorna (Solenopsis saevissima) verkar feromonet som vägvisare, samtidigt som det ger myrorna en impuls att arbeta. Det fungerar dessutom som alarmsignal när det avges av en arbetsmyra som är i nöd eller varsnat en hotande fara.

Den "kemiska vägen" åstadkommer myrorna med hjälp av ett ämne som i mycket små mängder avsöndras av Dufour-körtlarna, vilka sitter längst ut i bakkroppen, och som därefter leds ned längs giftgadden. Myrorna utför med denna ett slags vippande rörelse mot marken och avsätter därmed en försvinnande liten mängd feromon, vars lukt verkar lika effektivt på luktsinnet som skrift på synsinnet. Lukten drar dit andra arbetsmyror, som även de avsätter ett osynligt men starkt lockande kemiskt spår. Till följd av det ständigt ökande antalet arbetsmyror växer feromonmängden, och insekterna stimuleras mer och mer, med det resultatet att insamlandet av föda på ett ställe där det finns gott om sådan stiger till ett maximum.

"Vägvisarferomonet" är mycket flyktigt och försvinner på mindre än två minuter. På vägen tillbaka avger arbetsmyrorna inga luktämnen om de inte bär på byte, utan vänder tillbaka till stacken utan att lämna några spår. Denna teknik befrämjar en ständigt stigande aktivitet, så länge det finns tillgång på byte, och en lika snabb minskning av aktiviteten, så snart fyndplatsen tömts, eftersom färre och färre arbetmyror utmärker vägen med sina luftmarkeringar. Fördelen med den snabba förångningen av feromonet är uppenbar - den motverkar ju att det uppstår stockning på "vägarna". Myrornas osynliga vägar hör till de mycket sällsynta kemiska kommunikationssystemen, genom vilka innehållet i ett meddelande kan fastslås och värderas med exakthet.

Det är inte alla myror som utmärker sina vägar, men de som gör det, avsätter ett mycket säreget feromon - andra myror reagerar helt enkelt inte på det. På det sättet kan två vägar korsa varandra utan att det uppstår villervalla - varje art följer ju sitt spår och bringas inte ur kursen av det som den andra arten har lagt ut. Varje myrstack har alltså sitt eget språk och sina egna trafiklagar.

En mycket viktig kategori av feromoner är alarmämnena. Så snart en myra blir oroad, sätter den sig i förbindelse med sin granne. Man trodde länge att det rörde sig om en ren känselkontakt, eftersom man sett insekterna röra vid varandras antenner, men numera vet biologerna att en uppjagad eller skrämd myra avger feromoner, vilka utsöndras från den stora käkkörteln. Man har analyserat dessa ämnens kemiska sammansättning och konstaterat att de består av dendrolazin, citronolja, citral och heptanon. Som ett exempel på vilken skillnad det råder mellan myrornas värld och vår, kan det nämnas att dessa fyra ämnen frambringar en för människan behaglig och rogivande doft, medan de hos myrorna framkallar en känsla av fara och rädsla och verkar som en signal, vilken som en stormklocka väcker en till panik gränsande uppståndelse i myrstacken.

Alarmferomonerna är mycket lättflyktiga och på 13 sekunder bildar de ett sfäriskt, omkring 6 centimeter tjockt moln kring den oroande myrstacken. Det försvinner efter cirka 35 sekunder, men under denna korta tid har också alla myror som befinner sig i närheten avgivit sina feromoner och således kallat tusentals artfränder till det ställe där faran hotar. Det försiggår alltså en process liknande den som förekommer vid luktmarkeringen av vägen. Ju större faran är, desto flera myror samlas för att avvärja den, och efter hand som den avtar, minskas antalet, och insekterna lugnar sig.

Hos myrorna har man för övrigt funnit flera andra feromoner, som särskilt påverkar individernas inbördes kontakt och vilkas verkningar säkerställer det komplicerade myrsamhällets funktioner. Även efter sin död avger myrorna ett feromon, vars lukt omedelbart får arbetarna att föra bort liket från myrstacken. Man har bevisat detta genom att preparera en levande myra med lukten av en död. Arbetarna störtade till, grep den och släpade ut den ur stacken. Myran vände omgående tillbaka till stacken men blev utkastad igen, och detta upprepades ända tills "dödsferomonet" hade avdunstat fullständigt.

Även om myrornas språk nu berövats mycket av den mystik som tidigare omgav det, är det ändå ett av de mest gåtfulla kommunikationsmedlen i hela djurriket.